Fader Fredriks funderingar

Det kan väl nästan låta lite klyschigt. Ibland kan jag tycka att ordet ”kärlek” är ett ord som man hör till leda. Samtidigt är ”kärlek” naturligtvis ett ord som vi ju alla förknippar med något positivt. Men ibland kan jag uppleva att kärleken används som argument, medel eller vapen: ibland får vi höra att vi inte skall vara ”kärlekslösa”, vi skall vara tillåtande och snälla, iaf enligt vad andra menar med ”tillåtande”, ”snällt” och ”kärleksfullt”. Peace love and understanding och lite rosa fluff...

När Jesus säger att vi skall älska varandra ser vi kanske framför oss att kärlek bara är när vi vill undvika konflikter, är snälla mot våra medmänniskor; för det skall man ju vara, är allmänt artiga; för det skall man ju också vara, tackar för maten; för att det ju är så man gör, hjälper äldre damer över gatan; för så skall man ju också göra, frågar hur andra mår och annat sådant snällt. Det är väl att älska varandra? Det räcker väl? Då är man väl en bra människa? Ungefär nått sånt?

Men så klyschigt är det nog inte. Jag tror att vad Jesus menar inte alls är någon klisché och tomma ord som låter fint. För det finns ju en fortsättning på meningen: ”ni skall älska varandra såsom J A G  HAR  Ä L S K A T  E R”. Då blir det allvarligare. Plötsligt kan kravlösheten tyckas vara som bortblåst, det blir svårt.

För sättet som Jesus har älskat oss på är ju tveklöst något mycket stort. Gud blev ju människa för vår skull, led och dog för oss: ”Så älskade Gud världen att han gav sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. Det är en kärleksförklaring som vi knappt kan förstå.

Ja, all kärlek är ju av Gud: för han är ju själv kärlek, ”Gud är kärlek”. Det är alltså inte tvärtom; att ”Kärleken är Gud”: t.ex. när man använder beteckningen ”kärlek” som en ursäkt, något gudomligt i sig självt, något som tar Guds plats. Att all kärlek kommer från Gud innebär att Gud är den som förfogar över den, inte människan: t.ex. när vi missbrukar kärlekens namn för att ursäkta vår otro och ett omoraliskt liv i avsaknad av Gud.

Gud älskar oss, oändligt. Gud förlåter oss, gång på gång. Vi är hans barn. I dagens evangelietext säger Jesus att vi också är hans vänner. Dessutom säger han att det är han som har sökt upp oss, utvalt oss och sökt vår vänskap. Det är inte vi som söker honom, för vi tror ju sällan att vi behöver honom, men han har sökt oss för att han är god och barmhärtig. För att Gud älskar oss och vill förlåta oss för våra synder och brister.

Det är en stor skillnad mellan att vara någons vän och att vara någons slav. Vi lyder inte Jesus av tvång liksom slavar lyder sina slavägare; en slav lyder nämligen sin slavägare blint, utan att fråga varför, som Jesus säger i dagens evangelietext: ”en tjänare vet inte vad hans herre gör”.  Men vi är inga slavar, vi är Jesu vänner, vi lyder honom i glädje för att vi känner honom, vi känner hans godhet. Det är det som präglar kärleken mellan Gud och människan: en djup personlig relation av tacksamhet och förväntan.

En klok kyrkoman sade redan på 300-talet att något betecknande för äkta vänskap, är att riktiga vänner delar hemligheter. Med vår vän Jesus delar också vi hemligheter. Nu är inte dessa hemligheter någon hemlig kunskap som genom några skumma ritualer i mörka rum, delas mellan särskilt invigda. Nej, med hemligheter menas här något annat: Jesus säger allt som hans lärjungar behöver veta för att vi skall växa i tron och slutligen nå det himmelska målet: vi får höra att han älskar oss till den grad att han gett sitt liv för oss. Vi får veta att hos honom finns all nåd, kärlek och tröst.

Andra hemligheter som han delar med sig av till oss är det som hjälper oss att nå till målet; nämligen de heliga sakramenten. Det grekiska ordet för sakrament är: mysterion, som betyder just hemlighet. När vi flitigt brukar de heliga sakramenten, hemligheterna, mysterierna får vi ju på ett alldeles särskilt sätt känna av och vara i Guds direkta närhet, Gud liksom rör vid oss. Att få vara i hans direkta närhet ger resultat: vi får den Heliga Andes gåvor och nåden att lämna det onda och felaktiga bakom oss, och kraften att gå vidare och växa i tron.

Kärleken från Gud och till Gud får också konsekvenser för vår kärlek till våra medmänniskor. Den gudomliga kärleken smittar. En klok man har sagt att Guds kärlek är som ett växthus, där vi får näring, omsorg och får växa i tron; där vi upptäcker hur god Gud är. Den kärleken är liksom tron själv, en nåd som Gud ger oss. Allt hör ihop med nåden.

För oss är nåden något som är bortom allt vårt förnuft. Vi vill ju alla göra rätt för oss. Vi kan inte förstå hur vi kan få nånting gratis: ”gratia gratis est”, som det heter på latin: ”nåden är gratis”. Men vi tror gärna att vi måste göra en motprestation för att förtjäna nåden och förlåtelsen.

Men, skulle någon kunna säga: behövs inte tron? Är inte det en motprestation? Inte riktigt. Tron är ingenting vi tvingar oss själva till, vi får också tron som gåva, tron är också en nåd. Vi människor kan inte kontrollera vår tro. I Romarbrevet skriver aposteln Paulus att vi skall låta oss förvandlas genom sinnets förnyelse: vi skall inte förvandla oss utan vi skall låta oss förvandlas. Så är det alltså med tron: den är oss given.

Nåden fungerar som tonen från Himlen som får oss att börja sjunga; sjunga Herrens lov. Uppfyllas av kärlek till Gud, tacksamhet och hängivenhet. Att sjunga genom tonen vi får från himlen. På latin heter förövrigt denna söndag Cantate, vilket betyder just ”sjung”.

Denna gudomliga kärlek som kommer som en nåd, eller en ton från Himlen, gör att vi helgas. Vi får den kristna heligheten. Denna helighet är kärleken i sin fulländning, när vi är förenade med Jesus och hela treenigheten. Den heligheten har sin grund i vår övertygelse att Jesus är vår frälsare, vännen som dött på korset för vår skull.

Den kärleken avvisar likgiltighet, otacksamhet, ljumhet, andlig lathet och avog inställning till Gud. Sådant får direkta konsekvenser för vår kärlek till medmänniskorna. Inför våra medmänniskor kan vi inte vara likgiltiga, om vi vill leva i kärleken.

I episteltexten lär oss Johannes att äkta kärlek i första hand inte visar sig i känslor, fraser och prat utan i enkla och väldigt vardagliga gärningar. Många är beredda att göra Guds stora verk, men få är beredda att göra Guds små verk.

Om kärleken är äkta (i sanning) blir den aktiv i handling: då förstår vi att vi är sanningens barn, skriver Johannes. Då hör vi ihop med Jesus som är sanningen.

Slutligen: hur är det då med att leda damer över gatan, vara artiga och tacka för maten? Jag sade ju nyss att den sanna kärleken visar sig i små, vardagliga handlingar. Är inte just dessa handlingar exempel  på sådant? Poängen är intentionen: Varför handlar jag som jag gör? Den sanna kärleken som är av Gud handlar inte om att vara en fin människa för att skaffa himmelska poänger.

Denna kärlek är inte självcentrerad utan självutgivande. Det viktiga är inte jag utan du. Detta klarar inte vi av oss själva, sådan kärlek kommer endast från Gud. Och den vill han ge oss: låt oss därför förvandlas genom sinnets förnyelse.

Ära vara Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.

FREDRIK NORBERG

Piratpartiet kom in i EU-parlamentet. Några korta kommentarer: 1) nedladdning är stöld. Partiet snackar om personlig integritet och motsätter sig "statligt inflytande i privatlivet" (typ), hur kan man på fullaste allvar anse att upphovsmännen inte har rätten till sitt eget material? Hur är det med artisternas, författarnas och konstnärernas integritet, deras egendom. Den inkräktar jag på varje gång jag gratis laddar ned deras material utan tillåtelse och betalning. Nedladdning är stöld, oavsaett vad, är det stöld. 2) Uppfinnare, designer och musiker skall enligt Piratpartiet inte ha rätt till sitt eget material, patent och copyright skall bort, menar man. Kulturens och kreativitetens död. Och 3) finns det inte större och viktigare frågor än vad allt detta egentligen handlar om, att få sitta och dricka Coca Cola och ladda ned? Jag skäms för varje procent Piratpartiet fick i EU-valet: pinsamt. Riktigt pinsamt.

Hörde härom dagen något anmärkningsvärt. Som vi alla vet (?) har Sveriges riksdag (en bunt förrädiska verklighetsfrånvända politruker) för en tid sedan röstat för EU-konstitutionen som går under camouflagenamnet "Lissabonfördraget". Vad jag hörde var att genom Lissabonfördraget kommer Sveriges ambassader ersättas med Europeiska ambassader i de länder vi tidigare haft sådana. Vi skall på köpet få en EU-president. Allt detta sades av P1:s reporter som något självklart: visste du detta? Irländarna röstade nej, som bekant (?). De måste rösta om, EU förväntar sig det. EU:s lakejer i Sveriges regering och riksdag också. Euron, skall vi också tydligen rösta om igen. Men nådiga är de: vi får vänta ett tag. Förövrigt undrar jag hur val som inte ens uppnår 50% i deltagande kan anses legitima. Federationen närmar sig med stormsteg...

Iran har också varit på tapeten. Vi får höra om demonstrationer, upplopp och påstått valfusk. Jag hoppas att islamiska republiken faller, men hur är det egentligen med den demokratiska aspekten? Vad vi måste förstå är att Iran faktiskt har röstat med förkrossande majoritet för Ahmadinejad, den nuvarande och islamistiske presidenten. Vad som sker i storstäderna är inte lika självklart på landsbygden, där majoriteten av Irans befolkning bor: där sägs Ahmadinejad och den islamiska republiken vara populär. Nu kan vi beklaga att folk indoktrinerats, hjärntvättats och manipulerats, och vi kan beklaga att valen i sig inte uppfyller demokratiska spelregler, t.ex. måste kandidaterna godkännas av mullorna i Väktarrådet (Högsta domstolen).* Men ändock, majoriteten har röstat för Ahmadinejad, hur mycket vi än beklagar det... men en revolution skulle inte skada...

FREDRIK NORBERG

* Är ens Sverige särskilt duktiga på demokrati, med tanke på bortplockade röstsedlar, politiskt våld, vinklad media och censurerad debatt?