Sv(e)k, sviken och besviken

Det finns ett alldeles särskilt skäl för detta blogginlägg, som jag hade lite svårt att hitta en bra bild till, men den är inte så dum när man tänker efter. Prästen gör sin största uppgift i sin tjänst som Herrens tjänare när prästen firar den heliga mässan. Böner och gåvor bärs fram till altaret. Kristus gör sin kropp och sitt blod närvarande genom prästens ord och handling. Offret som försonat människa och Gud på Golgata kors närvarandegörs här och nu, bryter igenom tid och rum, försonar och ger förlåtelse.
Som präst har jag min stora passion i mässans firande. Mässan är hela mitt prästlivs centrum. Mysteriet är så obeskrivligt stort och heligt att jag fascineras av det varje gång - och det har gjort att jag blivit "mässberoende". En söndag utan mässan gör mig orolig och tom inombords (därför gör det också så ont när mässfirandet ifrågasätts och klagas på). Nattvarden eller eukaristins anknytning till Kristi offer ("din död förkunnar vi Herre") visar på att det inte är "tjo och tjim" som vi kan handskas med hur som helst. Det är inte blott en mysig gemenskapshandling i likhet med lördagskvällens vin, ost och kex. Det finns ett allvar - väl illustrerad av bilden ovan. Den korsfäste Kristus kröner prästen med sin törnekrona. Det blir en påminnelse om att prästlivet heller inte är "tjo och tjim". Det finns med och motgång, ljusa och mörka dagar, lust och nöd. 
 
En tid tillbaka har vissa motgångar och besvikelser präglat mitt liv som präst. (OBS! Här bör jag på en gång markera att detta inte handlar om min församling. Jag trivs otroligt bra med och är mycket tacksam för mina församlingsbor och den plats Gud visat mig, där jag får predika hans ord och förvalta hans sakrament. Nu är det sagt även om ju alla församlingar har sina utmaningar och ibland också problem). Jag tänker inte gå in i detalj i exakt vad som just oroar min själ just nu - eftersom listan skulle bli allt för lång - och det finns de som anser att jag hellre bör yttra dessa tankar i ett enskilt samtal med en själasörjare. Men eftersom jag tror att många andra präster i Svenska kyrkan delar mina funderingar och min oro finner jag att jag mycket väl kan yttra dem här på min blogg - åtminstone i ett slags självterapeutiskt syfte...
 
 
Jag tror att jag skulle kunna försöka sammanfatta problemet i Svenska kyrkans inre sekularisering. Ett fenomen som förr viftades bort som något "de konservativa" målade upp som fan på väggen. Idag finns det till och med inom biskopskollegiet dem som anser att den inre sekulariseringen är ett faktum. Alltså: Svenska kyrkan förvärldsligas inifrån - den avsakraliseras. Blir mindre "religiös" - ja rent av mindre kristen. Istället träder ett samfund fram som hellre kan beskrivas som allmänreligiöst (vi är inte där än, men vi är på "god" väg). I detta ser jag alltmer ett stort problem. Inte så att jag inte sett det som ett problem innan men det blir allt mer tydligt också i min prästjänst, inte att det smyger sig på mig, men troligen därför att jag först nu också kan urskilja tendenserna tydligt i min vardag.
När man var student (vilket jag var fortfarande för två och ett halvt år sedan) kunde man fortfaramde drömma och även om man var väl medveten om den svenskkyrkliga skuggsidan som man var, kunde man i alla fall vifta bort det som "jo men de problemen ligger ju mest på riksplanet, där och där och bland den och den". Dessutom kunde man ju lita på att man - bara man hittar en bra församling - visst kan ha utrymme för en tro som man skulle kunna beskriva som klassisk kristen. Men här kommer ett exempel på ett allvarligt symptom på den inre sekulariseringen: tendensen från kyrkans ledning att misstänkliggöra och för att inte säga svika dem som inte känner sig så tillfreds med "utvecklingen".
 
Ett tydligt exempel på ett svek som gör en sviken och besviken är förra veckans Uppdrag granskning:  "Bögbotarna". Här är inte det stora problemet den ohederliga journalistiken med dolda inspelningar av fejkade själavårdssamtal, inte ens den offentliga förnedringen av präster som bara ville hjälpa en konfident, garanterat fult klippt och fingerat för att framställa dem i så dålig dager som möjligt. Det stora problemet är dels de ickekollegiala prästerna som offentligt fick kommentera och kräva påföljder ("de kan väl lämna Svenska kyrkan!") men främst ärkebiskopens agerande i programmet och de andra biskoparnas påhak i drevet och de andras tystnad. Det är ett svek!
 
Låt mig först konstatera min egna ståndpunkt i programmets sakfråga. Jag står för och tror att äktenskapet är mellan man och kvinna, till det påståendet menar jag mig ha stöd i Guds ord och kyrkans heliga tradition. Jag menar att det beslut som togs av det partipolitiskt dominerade Kyrkomötet 2009 var i grunden teologiskt felaktigt och ekumeniskt katastrofalt. Vidare menar jag att sexualiteten som kristet ideal hör äktenskapet mellan man och kvinna till. Att folk kan göra felsteg och misslyckas att leva upp till det idealet är lätt hänt, men också något som bör bekännas och förlåtas. Här finns det också de - de finns också i min närhet - som är homosexuella. Jag missunnar inte dem ett liv i närhet och kärlek, men jag kan inte komma ifrån vad jag menar är den kristna synen på sexualiteten. Denna ståndpunkt delar jag uppenbarligen också med en del kristna homosexuella.
Om man kan "bota" någon från homosexualitet är jag skeptisk till. Har man en sexuell/emotionell läggning är nog denna ett konstaterat faktum, som man måste lära sig att leva med. "Problemet" är inte den emotionella och sexuella dragningen man har, utan vad man gör av den - något som alltså både gäller både hetero- och homosexuella kristna. Att sedan Gud kan göra allt möjligt är också självklart för mig (det är liksom därför han är Gud), därför borde han säkerligen också kunna göra homosexuella till heterosexuella.

Utgångspunkten att sexualiteten hör till äktenskapet mellan man och kvinna, är mig veterligen en acceptabel ståndpunkt i Svenska kyrkan. Därför beslutade man 2009 att två uppfattningar i praktiken gäller i Svenska kyrkan; ingen präst är tvungen att viga homosexuella par. Alltså har Svenska kyrkan accepterat att det finns en mot majoriteten avvikande men ändock respekterad hållning vad gäller homosexuell läggning. Att denna uppfattning i praktiken inte alls respekteras av majoriteten är vi många som både noterat och ibland blivit smärtsamt medvetna om. Jag själv fick med några studiekamrater uppleva åsiktsförtrycket på Pastoralinstitutet i Lund, där lärarkollegiet (med en lärare mycket tydligt pådrivande) såg till att vi med avvikande uppfattning blev tydligt utpekade och ställda i skamvrån (bildligt talat). När jag diskuterade detta med den mycket pådrivande läraren och påpekade att Svenska kyrkan har två uppfattningar i frågan, svarade hon uppeldad av diskussionen: "Nej, det har vi inte. Vi har EN hållning och DU avviker från den!"
 
 
Då är det inte särskilt förvånande att ärkebiskop Anders Wejryd i TV låtsas vara överraskad över att det "fortfarande" finns präster som har denna uppfattning. När reportern hänvisar till en annan präst i programmet som hade sagt att sådana som jag (med den gamla uppfattningen om sexualmoral) borde lämna Svenska kyrkan, svarar ärkebiskopen med ett kort: "Ja". Detta har upprört många den senaste tiden som tolkat detta ja som ett "vår ärkebiskop vill ha ut oss!". Kanske var hans "ja" bara ett konstaterande att den uppfattningen finns bland många i "majoriteten"? Eller betyder det verkligen att vi bör packa ihop på våra skrivbord och hänga av prästskjortan? Jag vet inte. Det märkliga är i alla fall att ärkebiskopen har haft över en vecka på sig att dementera, men det har han inte bemödat sig.
 
Någon lugnande kommentar till detta har vi inte heller fått höra från de övriga biskoparna. Det förvånar mig. Skall vi här tänka utifrån devisen "den som tiger håller med" eller har de övriga biskoparna missat att det är så ärkebiskopen blev tolkad? Min fråga blir då här offentlig: är jag önskad som präst i Svenska kyrkan? Eller bör jag kanske redan nästa vecka säga upp mig och se mig om efter annat? Vilken kyrka vill ni ha?
 
På grund av detta och en del annat har jag faktiskt på allvar börjat fundera på min framtid och jag har redan nu börjat se mig om efter alternativen. Tills vidare är därför min bön med Petrus: "Quo vadis Domine?"
 
F FREDRIK NORBERG 

Inredningsstil: Arts and Crafts

När det är dags att flytta till ett nytt ställe kan man börja fundera på inredningsstil - särskilt om man som jag och Frida bott mycket i redan inredda lägenheter (typ andrahand). I några veckor nu har jag totalt snöat in på Arts and Crafts-rörelsens inredningsstil. Här har surfats och googlats, beställts böcker och setts youtube-filmer. Jag är fast kan man säga - totalt insnöad.
 
I Sverige är stilen rätt okänd. Googlar man "arts and crafts" på svenska Google är resultaten få. Däremot är stilen mycket omtyckt i Amerika och ursprungslandet England, även om det finns lokala varianter (jag tror att jag gillar den brittiska versionen mest, surprise surprice...). Okänd var den också för mig innan jag förstod vad det var, men det visar sig så här i efterhand att jag alltid gillat stilen utan att ha vetat att stilen hade ett namn. Hur ser det ut då? Tänk er Bilbos hus i Fylke, i Sagan om ringen och Hobbit-filmerna (bilden till vänster). "Va? Bo under jorden med runda dörrar och fönster??", undrar någon. Nej, nej. Men Tolkien-jämförelsen är inte helt dum, eftersom Tolkien själv var - om inte en Arts and Craft-fantast - åtminstone inspirerad av rörelsen. Nåja, varför babbla när man kan visa bilder, titta här:
 
 
 
Typisk engelsk Arts and Crafts - något ljusare, mjukare och mer färger
 
 
Den amerikanska varianten - något tyngre, lite kantigare, men ändå mysig
 
"Men vänta nu Fredrik - ska inte du, Frida och Elicia flytta till en lägenhet i Ljungby? Behövs inte ett stort hus eller till och med ett slott, som t.ex. Tjolöholms (som av en händelse är inredd i Arts and Crafts) för att stilen skall komma till sin rätt?". Mitt mål är inte att spika upp en massa träpaneler i smyg, hänga upp bjälkar i taket och byta ut fönstren mot färgat glas. Men man kan ju i alla fall låta sig inspireras. Några möbler där, någon lampa här, detaljer och sånt. Enkelt men elegant. Tidslöst eller ej - vem bryr sig? Vackert är det!
 
F Fredrik Norberg

Mot Småland!

 
"God works in mysterious ways" heter det på engelska, på svenska vanligen "Herrens vägar är outgrundliga" - Och för mig och familjen tycks Hans väg leda till Småland och Växjö stift. Från och med 1 februari kommer jag att vara komminister (församlingspräst) i Ljungby kyrkliga samfällighet.
 
Detta är spännande och samtidigt lite "pirrigt" som det heter (vad är det för skillnad, undrar någon; men gradskillnad är det!). Skall bli roligt att se ett nytt sammanhang och lära känna ett nytt stift - Sankt Sigfrids stift. Mitt missivår i Lilla Edet börjar närma sig sitt slut, vilket är både skönt och vemodigt. Jag kommer naturligtvis att sakna församlingarna kring Lilla Edet och alla människor - men ingenting varar för evigt - och det var ju också så det var tänkt från början. Nu väntar ett nytt spännande år som präst i Guds kyrka, nya tag och utmaningar. Det ser jag fram emot med stor ödmjukhet och tillit till Honom.
 
- och Växjö stift får ytterligare en biretta! o{];-)
 
F Fredrik Norberg

Vem gläds åt Gudshånandet i Malmö?

Ibland får man skämmas över att representera en kyrka där vansinne, allmänna tokigheter och rent Gudsförakt tolereras.
 
Just nu skäms jag över en skara kolleger i Malmö som frivilligt och med glada miner plockat in hädelse och hån av Gud in i kyrkorummet. Det handlar om en s.k. "Roasting av Gud"i S:t Johannes kyrka i Malmö - där den uttalade ateisten och "komikern" Magnus Betnér tilläts härja fritt - komplett med svordomar - påhejad av studentpräster, teologer och förre biskopen i Visby, Lennart Koskinen.
 
"Det är gudsbilderna vi grillar", säger den gamle biskopen. Och så trevar han: "Allt vi kallar Gud är inte Gud. Vi använder ofta ordet på ett felaktigt sätt, när vi talar om den Gud vi vet så lite om men tror så mycket om."
 
Jaha? Och vems gudsbild är det då som är fel? Vem bedömer detta? Magnus Betnér? Kent Wisti? Koskinen? Jag var inte där - så jag skulle gärna vilja veta. En aning om hur studenprästen Kent Wisti resonerar får vi i detta citat från hans artikel på SVT-Debatt:
 
"Att ifrågasätta sina föreställningar om Gud är inte att ifrågasätta Gud. Vi lever i en kultur som har skapat flertalet gudsbilder vi fått att förvalta. Många är tillkomna i ett samhälle med stark patriarkal struktur och där makt var ett begrepp för välstånd eller genom våld. Att beskriva Gud som allsmäktig fader, vilket vi gör i vår trosbekännelse, passar väl in i ett sådant samhälle. Det gör Gud begriplig och man kan leva i tro med en sådan bild."
 
Hur är det då med Jesus gudsbild - är den godkänd? Hur ser Wisti på den helg vi just lämnat bakom oss? "Roastar" Wisti också Jesus tal om att Han skall "sätta sig på härlighetens tron" och därifrån "skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna" (Domsöndagens evangelium, Matt 25)?
 
En fråga man också bör ställa sig - vilket jag också utgår ifrån att Wisti och Koskinen gjort under stor vånda och bön - är vad detta tjänar till. Kommer fler att komma till tro i vårt land och i S:t Johannes församling? Vad vårt land behöver är inte att släpa in ateistiska gudsförnekare till kyrkan, som där får härja fritt i ett hus helgat åt bön och lovsång och öppna upp för ett hånande som vi kan höra så fort vi slår på radio och TV. Vad vårt land behöver är troende människor som vänder om till Gud och hyllar och tillber honom.
 
Drar man frågan ytterligare till sin spets: hur tror Wisti, Koskinen & Co att de onda makterna reagerar på detta? Vad tror ni: gråter Djävulen av förtvivlan eller flinar han nöjt? Om ni nu över huvud taget tror att den onda makten finns - det gjorde Jesus i alla fall; men vad vet Han om det, han är ju ändå så gammaldags och mossig...
 
F. Fredrik Norberg
 

Tänkvärt av Herman Lindqvist

Det finns en del saker jag stör mig på. ("-Näha?" säger någon ironiskt) En av de sakerna är att det i vårt land finns en redaktionskultur på tidningar, radio och TV där "rättyckande" personer sitter och producerar lika "rättyckande"... ursäkta uttrycket... dynga. Det förvånar aldrig. Det kommer från personer som vi alla vet kommer att uttala sånt, men de är glada ändå - för de får medhåll av sina likadant tyckande kollegor. Men värst av allt är att när deras åsikter (läs Marx light) slår rot bland vanligt folk; ty det som står i tidningen och sägs i radio och TV måste ju vara "sant". Men det finns undantag. Ett sådant undantag är Herman Lindqvist. Han vågar. Här vågar han ta i en sådan sak - det svenska (politiskt korrekta) självföraktet:
 
 

Fader Fredriks Postilla: Alla helgons dag.

 
ALLA HELGONS DAG (årgång I)
 

”Dessa som är klädda i vita dräkter, vilka är de och var kommer de ifrån?”. Så frågar en av ”de äldste” aposteln Johannes under hans uppenbarelse om den himmelska härligheten. Frågan är retorisk. Det var alltså inte Johannes som hade svaret, utan frågeställaren själv.

 

Alla helgons dag. Helgonen. Det är dem denna dag handlar om. Ja, vilka är de och var kommer de ifrån? Och för att spetsa till det ännu mer: ”vem är ett helgon”? Precis som jag tänker nog de flesta av oss: ”ja inte är det då jag i alla fall”. Men faktum är ju: vilka är den vita skaran som befolkar himlen tillsammans med änglarna? Helgonen så klart.

 

Och vi kristna strävar väl hela livet för det slutgiltiga målet: att upplyftas till Himlen, Guds rike? Dit till gemenskapen med Gud. Det är ju just att bli en av dem i den där vitklädda skaran. Att bli ett helgon. Och för att bli det måste jag bli heliggjord.

När jag satt igår och våndades över denna predikan, som jag alltid gör, tog jag hjälp av en hög av böcker (jag har ett antal – fråga Frida). Bland annat bläddrade jag i ett litet lexikon. Där fanns denna definition av ordet ”helgon”, nämligen:

 

”Person som är sådan som Gud tänkte att en människa skall vara, när han skapade oss, dvs. till hans avbild – lika honom”.

 

Det blev inte direkt lättare nu. Kombinera dessutom detta med Jesus saligprisningar i evangeliet när han säger att vi skall vara: fattiga i Anden, sörjande, ödmjuka, hungrande och törstande efter rättfärdighet, barmhärtiga, fredliga, förföljda.

 

Eftersträvansvärda dygder naturligtvis, men likväl svårt. Att vara fattig i Anden, alltså att inse att det är på Gud och inte mig det hänger är ju en god insikt, ödmjukhet likaså, och hungrar efter rättfärdigheten: alltså frälsningen – det gör vi väl alla. Åtminstone borde vi göra det.

 

Andra saker är väl lite märkliga att eftersträva, t.ex. att vara sörjande och förföljd. Men detta handlar ju snarare om att Jesus säger: tänk på att det blir bättre. I Himlen blir det bra.

 

Jesus pekar: försök att nå dit. Nå Himlen. ”Kom till mig! Jag tar emot dig i mitt rike.” Det himmelska hemlandet.

 

Men för att nå dit måste vi ta oss genom världens oroliga hav. Därför är det en fin bild när någon beskrev helgonen som stjärnor.Inte bara att de är en slags kyrkliga kändisar med egna idolaffischer och bilder, utan som himlakroppar – så’na man ser på himlen en molnfri natt.

 

Kyrkan brukar ju beskrivas som ett skepp, som tar sig fram på havet. Då är helgonen stjärnorna som vi kan navigera efter. Heliga människor som levt heliga liv, gudslika liv på jorden – var och en på sitt unika sätt.

 

Att ta dem som förebilder. Ha en relation till dem, de som står vid Guds tron, blivit lika honom och har fått del av hans egenskaper, t.ex. att också de kan höra våra böner, vilket Kyrkan lärt i alla tiden. Och att de är vänner som ber för oss. Helgon som våra förebilder och vänner, så att vi kan leva heligt som dem.

 

”Men jag är ju inte direkt nått helgon”, säger vi igen. Det är möjligt att det är så nu, också för mig. Vi kämpar alla mot våra problem: våra hinder i relationen med Gud. Å andra sidan: jag tror inte heller att erkända helgon som den heliga Birgitta, Franciskus, moder Theresa, Nikolaus och Lucia gick omkring och tänkte: ”Oj vad helig jag är, jag kommer nog att bli helgonförklarad när jag dör”.

 

De var nog precis lika självkritiska som vi. dålig är jag, syndig. Också hos dem var Djävulen och petade: ”där och där och där, är du dålig”. Men vi vet. Och Gud vet, vilka som är de heliga. Johannes svarar den äldste: ”Det vet du, herre”. Och svaret: Det är de som ”har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod”.

 

Det är de som står där och lovsjunger framför Guds tron i Himlen, som har blivit rena genom Kristi kors. Framför Guds rena lamm, han som borttager världens synder.

 

”Han som förbarmar sig över dem, skall leda dem och föra dem till flödande källor”, säger Jesaja. Flödande nådekällor. Dessutom står det också att Gud beskyddar oss genom att upprätta förbund med sitt folk. För oss kristna dopets förbund.

 

”Att leva i dopet” är just detta, att växa i helighet. Att ständigt låta oss renas i Lammets blod: genom nattvardens flödande källa, Guds ord, bönen, bikten - det är att övas i helighet. Alltid med Jesus i fokus. Korset. Då upphöjs också du och jag till helgonens skara, ovärdiga som vi är, men renade i Lammets blod. Guds överflödande källa. 

 

Ära vare Fadern… 


Fundering kring Muhammedfilmer och böneutrop

"Fader Fredriks funderingar" var den nya rubriken för denna blogg, som jag lite fyndigt (tycker jag) lanserade i och med min prästvigning. Jag hade efter lång tids bloggtorka känt ett stort behov att återuppta bloggandet. Ack så få "funderingar" det blivit under den nya rubriken. Men, här kommer några.
 
Fundering 1: "kränkande nidbilder"?
 
Det har väl knappast undgått någon att den muslimska världen är i gungning sedan ett gäng koptiska kristna (som levt under religiöst fötryck i Egypten) låtit puplicera - först en trailer - och sedan en hel film om islams profet Muhammed. "Innocense of Muslims" är namnet på denna rätt sunkiga produktion (av trailern att döma).
 
Filmen lyfter fram minst fyra kontroversiella påståenden om Muhammed: att han var galen, att han var våldsam/krigisk, att han hade pedofila och homosexuella tendenser. Detta ledde naturligtvis till våldsamheter. Att så alltid är den ofrånkomliga följden av kritik mot Muhammed, lär väl knappast undgå någon - minns bara vad som hände när påve Benedikt XVI citerade en bysantinsk kejsare för några år sedan, eller när danska Jyllandsposten publicerade karikatyrer av den islamiske religionsgrundaren.
 
En amerikansk ambassadörs död, ett antal urbrända ambassader och kyrkor sedare, reagerar väst på ett rätt udda sätt. Svensk media talar om "den kränkande nidfilmen över profeten Muhammed" (Rapport, SVT, 14 september 2012), som om Muhammed inte bara är islams profet utan allas vår profet! Tysklands inrikesminister talar om offentligt förbud mot visande av filmen. Detta är högst anmärkningsvärt i ickeislamiska och sekulära demokratier! Aldrig hörde vi sådana omdömen om konstutställningar som Ecce Homo eller Piss Christ. Plötsligt flyttas fokus från våldsamma islamister mot västerländska bad guys.
 
Missförstå mig inte. Jag är emot onödiga provokationer. Men jag häpnar över medias och maktens flathet och knäböjande gentemot islam. Den religionen blir oberörbar. Kristendomen får hånas i utställning efter utställning, film efter film, radioprogram efter radioprogram, men gäller det islam - nä då är det annat ljud i skällan.
 
Till saken då. Här ovan ser vi Saudiarabiens flagga. Som bekant är denna stat hemlandet för två av islams heligaste orter: Mecca och Medina (den tredje ligger i Israel/Palestina och är Jerusalem). Notera skriften, som är islams trosbekännelse: "lā ʾilāha ʾillà l-Lāh, Muḥammadur rasūlu l-Lāh". På svenska betyder det: "Det finns ingen gud utom Allah och Muhammed är Guds sändebud". Under skriften ser vi ett svärd. I Saudiarabiens flagga symboliserar detta kungahuset Sauds seger över landets fiender. Men islams ursprung kan också utläsas av detta. Det är ett faktum att islam spreds genom våld över hela Mellanöstern och Nordafrika. Bit för bit tuggade man kristen mark och tvångsomvände dess kristna befolkningar. Om Muhammeds egen militära karriär kan du läsa i denna Wikipediaartikel. Muhammed förde alltså själv krig. Det är ett historiskt faktum. Det vill säga: Muhammed var våldsam.
 
Det andra faktum som "Muhammedfilmen" vill framhålla är Muhammeds påstådda pedofila tendenser. Det är också historiskt belagt. Muhammed gifte sig med Aisha, en 6-årig flicka, vilket "fullbordades" när hon var 9 eller 10 år gammal. Muhammed själv var vid tillfället 53 år. Det är möjligt, uppenbarligen, att sådant sexuellt umgänge var ok på den tiden. Men alldeles oavsett lär väl de flesta samhällen idag avvisa detta som vedervärdigt och klassas som pedofili. 
 
Om Muhammed var galen och homosexuell däremot, låter jag vara osagt. Och det är nog onödigt provokativt. Men hur mycket måste vi censurera för att den muslimska världen skall vara nöjd? Får sådana historiska fakta som dem jag nämner ovan uttryckas utan att anklagas såsom varandes "kränkande" och "nidbilder"?
 
Fundering 2: böneutrop i ett kvarter nära dig?
 
 "Allahu akbar" x4
 "Aschhadu an la ilaha illa llah" x2
 "Aschhadu anna Muhammadan rasulu llah" x2
 "Hayya 'ala s-salat" x2
 "Hayya 'ala al-falah" x2
 "Allahu akbar" x2
 "la ilaha illa llah"
 
skriver man ut ett islamiskt böneutrop (adhan) i text. Det är detta - med vissa tillägg i shiitisk tradition och beroende på när på dagen - som ropas ut ur en moskés minareter. I Stockholmsförorten Fittja finns en moské. När denna byggdes för ett antal år sedan beslutade kommunen att något böneutrop inte skulle tillåtas. Nu har föreningen som driver moskén ansökt om tillåtelse för böneutrop från moskéns minaret. Kommunens samhällsbyggnadsnämnd är nu positiv och det är möjligt att Fittjas moské kommer att få tillåtelse att ropa ut vad vi läser ovan, inom en snar framtid.
 
"Det är väl som kyrkklockor" argumenterar väl någon. Men så är väl ändå inte fallet? När en tidning skriver om detta härom veckan står det att böneutropet består av en uppmaning till bön "och en längre sentens". Så kan man uttrycka det. Men vad betyder då de arabiska ord som jag citerar ovan? 
 
"Allah (Gud) är större"
"Jag vittnar om att det inte finns någon gud utom Allah (Gud)"
"Jag vittnar om att Muhammed är Allahs (Guds) sändebud"
"Kom till bön"
"Kom till frälsning"
"Allah "(Gud) är större"
 
Man behöver inte vara särskilt känslig eller religionsvetenskapligt bevandrad för att se problematiken med att ett sådant uppenbart budskap predikas i det offentliga rummet. Budskapet krockar med andra religioner. Den enes religionsfrihet skulle här inkräkta på den andres. Islamiskt böneutrop är inget annat än ett förnekande av t.ex. kristen trosuppfattning (="det finns ingen annan gud än vår", "Muhammed är hans sändebud", by the way!"). Därför är det problematiskt.

Elicia!

För snart två veckor sedan (oj vad tiden går!!) blev jag och Frida föräldrar till vår lilla Elicia Lena Birgitta Norberg Schiefauer (i folkmun kallad "Mini"). Född 13 april på Östra sjukhuset i Göteborg, kl. 08:01. Blöjbyten, skrik, nappflaskor och alldeles underbart!


Rapport från Herrens vingård

Kära bloggläsare. I dagarna är det lite över 3 månader sedan jag prästvigdes och satte min fot i Fuxerna församlingshem på min första dag som pastorsadjunkt och "arbetare i Herrens vingård". Sedan dess har jag firat åtskilliga mässor och gudstjänster, döpt, begravt, har vigt brudpar och undervisat (och skällt på) konfirmander. Jag hör nog också till det fåtal pastorsadjunkter som under sitt missivår hinner med att leda högmässor på finska och dessutom höra bikt. Med andra ord kan man väl säga att jag har hunnit med en hel del på dessa två månader.

"Gläd er alltid i Herren"
(Fil. 4:4), var det bibelord jag fick höra då jag välkomnades i församlingen. Det skall jag göra, och det gör jag för det mesta. Jag fick ett annat trösterikt bibelord när jag konfirmerades för snart 12 år sedan: "Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft", från samma epistel, samma kapitel, några verser fram. En intressant och trösterik slump! Konfirmerad i en kyrka som skiljdes från staten samma vår, prästvigd i samma kyrka nästan 12 år senare. Det kan bara bli bättre!

Jag är dessutom priviligerad som blivit missiverad till en församling där mässa firas varje söndag + fyra dagar i veckan. Både här och i grannförsamlingarna, där jag också har förmånen att verka (Hjärtum och Västerlanda), tillåts Kyrkan vara Kyrka.* Det är ett privilegium att få predika Guds ord, att få be och läsa den Heliga Skrift, studera teologi etc. på arbetstid. Det är fantastiskt med alla underbara människor man möter. Främst av allt: att få vara präst i en katolsk mening i Svenska kyrkan - särskilt manifesterat i frambärandet av mässan vid Herrens altare. Sakramentet som gör Kyrkan. Inte svårt att vara glad "i Herren"!

Nu till några glimtar från de månader som gått:



Denna video hittades på Youtube, hämtad från min "prima missa", och visar Gloria-hymnen och
kollektbönen, och ägde rum på kvällen efter min prästvigning, 15 januari i Vasakyrkan i Göteborg.



En helt (o)vanlig söndag



"Långfredagsklädd" efter skärtorsdagens mässa (svidade om från mässkrud lagom
till altarets avklädande). Psaltarens 22:a lästes naturligtvis i 1917-års översättning.




* Kyrka vara Kyrka, ja. Kanske bör detta förklaras i fotnot. Det finns mindre angenäma sidor av den svenskkyrkliga vardagen, och det har jag ju berört på denna blogg förr. Om man säger som så går det inte att undvika den folkkyrkliga ideologins grepp om Svenska kyrkans organisation. Politisering, populism, sekularisering, avsakralisering. Men oavsett vad, hör detta till vardagen och som präster är vi kallade att stå fasta vid vårt uppdrag och göra det Herren vill att vi skall göra. 

En vecka i Herrens vingård

Så har en vecka gått sedan jag blev vigd till präst i Kristi kyrka av biskop Per i en fullsatt Göteborgs domkyrka. Det var naturligtvis en fantastisk, intensiv och alldeles underbar dag. Vilken nåd! Tyngden av händer på mitt huvud, dels bokstavligen, men också av den handpåläggningskedja som går bakåt ända till apostlarna och Jesus själv - en svindlande tanke. En nåd. Stämningen sedan: enormt. Kören sjöng fantastiskt (självklart - min älskade Frida var ju med!), och känslan när stolan lades över mina axlar under Veni Sancti Spiritus är obeskrivlig. Tyvärr har jag ännu inga bilder från själva vigningen, kommer senare...

Ute på domkyrkoplanen möts jag av kända och för mig tidigare okända människor, som gratulerar. Helt otroligt: det finns folk som vet vem jag är, men jag inte vet vilka de är. Några ber om en första välsignelse: "Genom mina händers utbredande (genom anropandet av den saliga Jungfrun Maria och alla helgon) välsigne dig allsmäktig Gud; Fader + Son och helig Ande". Som sagt: vilken nåd. Rörande med alla människors som rest långt för denna min vigningsdag: tack alla!

Efteråt blev det mottagning i Vasakyrkans församlingshem. Här åter ett stort tack till min familj som hjälpte till att ställa i ordning allt så att mottagningen blev det den blev. Och så alla vigningspresenter och tal!

Som kronan på verket avslutades dagen med min första mässa, vilken var en s.k. votivmässa till den Helige Ande - i form av en s.k. levithögmässa. Dvs. den firades med mig som celebrant, assisterad av min assistent F. Mats Wendt (komminister i Eskilstuna) som också predikade, F. Josef Sjödin som diakon (till vardags pastorsadjunkt i Strängnäs) och subdiakon F. Erik Tretow (pastorsadjunkt i Skövde). En komlicerad liturgi av förkonciliär romersk-katolsk modell (fast på svenska). Bilder kommer! Frida och våra vänner från Lund, Sanna Rydqvist och Ulrika Folkeson, sjöng fantastisk gregorianik, med Vasakyrkans skicklige organist Per Högberg vid orgeln och kören förstärkt av Richard Lindh framförande bl.a. Mozarts "Ave Verum Corpus" vid kommunionen. Tackar för det!! En mäktig känsla att få frambära den heliga mässan i detta fantastiska jugend- och ungkyrkoinspirerade kyrkorum - vad passade väl bättre än att avsluta med "Fädernas kyrka i Sveriges land". Frida avslutade med solosång: "In dulci jubilo". Från detta kommer fler bilder. På bilden ovan ser vi beredelsen.


Efter mässan följde en rörande "primvälsignelse"- ceremoni, där ca 45 pers köade och böjde knä för att mottaga en traditionell allmänkyrklig välsignelse från mig i egenskap av nyvigd präst. Detta är en gammal tradition mest förekommande i den romersk-katolska världen, men förekommer även i Svenska kyrkan (uppenbarligen) och anglikanska kyrkor. Orden och utförandet varierar. Jag gjorde som man brukar göra på tyskspråkig mark, traditionellt sägs orden på latin, men då jag inte behärskar det språket fick det bli en svensk översättning (se ovan). På bilden (tack F. Ulf) välsignar jag någon som jag tror är min bror, suddigt, men troligen är det han. Detta är också en del av denna tradition, prästens familj har en särskilt viktig plats i denna ceremoni. Frida och vårt barn, som för tillfället befinner sig i hennes mage, fick också varsin välsignelse!
Stort tack till Vasa församling, dess kyrkoherde F. Björn Bäckersten och som lät oss låna kyrka, gudstjänsttid och församling för en kväll. Tack också till Per Högberg för det musikaliska stödet och inramningen - förstklassigt!


På måndagen kom så min första arbetsdag som präst (min första dag som vuxen, känns det som). En dag av diverse introduktion, men jag fick också börja jobba på riktigt på nästan en gång - här latar vi oss inte! Så det blev att ringa tre dopfamiljer och ett sorgehus. På tisdagen blev det så morgonmässa (min andra mässa, av tradition en Mariamässa), sedan besök i sorgehus inför en begravning jag kommer att hålla i veckan. Nervöst, men det gick bra med allt. Känns märkligt och overkligt, men samtidigt helt självklart. På onsdagen blev det besök hos barnmorskan med Frida, sedan schemaläggning och diverse förberedelser. På kvällen min tredje mässa (och min första i Fuxerna kyrka!), som traditionen bjuder en requiemmässa, i violett. Bild ser ni ovan (tack F. Roland!)! Sedan torsdag ledig dag och fredag predikoskrivande. Lördag var jag åter ledig och söndag predikan och mässfirande.

Predikan ja... oddsen kan väl sägas varit emot den. Själva skrivandet gick bra. Finjustering gjorde jag under lördagen, var rätt nöjd med den. Tänkte: "kanske skall man skriva ut den också, när man likaså håller på", men snålheten slog till: "bättre att skriva ut den imorgon på jobbet". Sagt och gjort. När jag skulle öppna worddokumentet på mitt arbetsrum, blir det "error". Jag fick helt enkelt gå till oroginalmanuset och göra ändringarna igen. Skriver ut. Allt väl så långt. När jag så ställer mig i ambon i högmässan ser jag att den slutar lite abrupt: "nog bara sista meningen som fallit bort, det gör inget", tänkte jag till dess att det helt plöstligt tar stopp mitt under predikan. Försökte improvisera... gick väl så där... Amen.

Sedan var det konfirmander efter mässan - min uppgift var att berätta om kyrkorummets symboler och inventarier, allt efter hur att vi bett konfirmanderna rita av något i kyrkorummet. Vigningen tycks ha fört med sig ett antal överraskningar, bl.a.: jag tyckte det var kul! Och så har en vecka som arberare i Herrens vingård och Fuxerna-Åsbräcka församling gått till ända. Nu väntar en ny vecka. Vilken nåd!

F. FREDRIK NORBERG

PS. Ni kan notera att bloggen numera heter "Fader Fredriks funderingar", lite fyndigare - men samme Fredrik och samma adress.

Betraktelser kring kaftaner och vigningslöften (långt inlägg)

Kära bloggläsare. Min tid i Lund är över. Efter nästan 6 års studier (flyttade ner från Norrbotten i januari 2006) har jag avlagt Teologie magisterexamen och fått ut ett utbildningsintyg från Svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund. Studierna är förbi och sedan drygt en vecka är jag inkvarterad i vår lägenhet i Göteborg. Men just nu sitter jag på tåget mellan Göteborg och Stockholm, där Frida är på kurs - och jag helt enkelt följer med!

Nu kan man säga att det på allvar börjar närma sig: på söndag vigs jag till präst i Göteborgs Gustavi Domkyrka. Kaftanen* är uppsydd, provad och upphämtad hos sömmerskan (Evas designateljé i Göteborg; rekommend-eras varmt!), jag övar på vigningsförsäkrans ord: "Jag, Fredrik Norberg, vill med Guds hjälp och förtröstan på Guds nåd leva enligt dessa löften", och tankarna går hela tiden kring den stora dagen; hur allt skall falla på plats, när saker och ting skall göras, hur allt skall hinnas med, övning inför min första mässa/prima missa (kl. 18:00, Vasakyrkan - välkommen!) osv. Tack och lov har jag hunnit köpa in allt jag behöver till mottagningen (utom mjölk till kaffet).

Nu blir det hur som helst först och främst två dagar i kungliga huvudstaden, sedan blir det att plugga på mina vigninskamraters papers inför prästexamen. Prästexamen blir det kl. 09:00 på torsdag (förböner tack!). Jag ser riktigt mycket fram emot det som kommer på eftermiddagen, nämligen ett stilla dygn (retreat) på Helsjöns folkhögskola. Fredag eftermiddag/kväll blir nog en massa förberedelser. Sedan blir det mässövning i Vasakyrkan kring lunchtid under lördagen, och på kvällen åker jag, Frida (vars mage växer och växer, och sparkas och sparkas), min handledare och min assistent, till biskopen för middag - trevligt. Och på söndagen smäller det.

Som jag ovan nämnt har jag hämtat ut min kaftan och övar för fullt på försäkran att vilja leva efter de löften en präst avlägger. Denna kombination väckte viss (och rätt märklig) debatt på min Facebook-sida. Det är väl ingen hemlighet att jag lutar åt ett teologiskt katolskt håll, och den församling till vilken jag missiverats (Fuxerna-Åsbräcka) har både söndaglig mässa, veckomässor, sakramentsskåp och klockringning vid elevationen. Mässan firas enligt allmänkyrklig tradition med Missalet (Artos) som mässbok. Mässfirande präst bär talár. Lite skämtsamt skrev jag att kaftan förvisso är rätt stiligt, men ändock ser lite "prot'" (=protestantiskt) ut. Någon skrev att jag borde inse att jag ju "faktiskt" blir en protestantisk "pastor" i och med vigningen. Detta bestrider jag bestämt. Jag blir präst i Kristi kyrka, hävdar jag. Ihärdigt ville personen (+ en till - båda av den konfessionellt lutherska inriktningen) peka på att hela grunden för en svenskkyrklig vigning är bekännelsen - "för det kommer du ju lova i dina löften". Som katolskt troende svenskkyrklig kan ju detta tyckas vara problematiskt. Vad är det egentligen jag lovar och som jag försäkrar "med Guds hjälp och förtröstan på Guds nåd" att leva mitt liv efter? Och främst: vad vigs jag till, och till vilken kyrka?

Jag delar upp mina svar på detta under två rubriker: Bekännelsen och Präst i Guds kyrka.

BEKÄNNELSEN

Ett av vigninglöftena, till vilka jag skall svara jakande, formuleras som följer:

"Att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord som det är givet i den heliga Skrift och som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten."

Detta har jag inga som helst problem att svara ja till. Den antikatolske har däremot problem med det, kryptopapisten Fredriks svar borde ju rimligen, menar han (nu exemplifierar jag bara), innebära att Fredrik egentligen ljuger. Nej, säger jag. Jag kommer att "med Guds hjälp och förtröstan på Guds nåd" försöka leva efter detta. Frågan allt handlar om är: vad menas med "vår kyrkas bekännelse"? Låt oss dela upp stycket och först fråga oss: vad menas med "vår kyrka"? Här skulle jag vilja peka på vad som sägs i inledningen till prästlöftena:

"Kyrkan är Guds folk, Kristi kropp, ett tempel av levande stenar, där Kristus är hörnstenen"

Här är det tydligt att kyrkan definieras som Kristi kyrka. Alltså något mer än Svenska kyrkan. I Kyrkoordningens första avdelning och första stycke definieras detta tydligt: "Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan och delar den kristna bekännelsen och lovsången till Gud". Angående bekännelsen står det:

"De äldsta trosbekännelserna har en särställning som allmänkyrkliga uttryck för trons och kyrkans kontinuitet genom tiderna. Svenska kyrkan tillhör den evangelisk-lutherska traditionen med den augsburgska bekännelsen från 1530 som förenande bekännelsedokument."

Detta vill jag med kraft markera. Svenska kyrkans bekännelse är således de tre allmänkyrkliga (=katolska) bekännelserna från fornkyrkan: den apostoliska, den niceno-konstantinopolitanska och den athanasianska. Till dessa tre har vi också den augsburgska bekännelsen. Så vitt jag vet anses denna vara en mycket ekumenisk trosbekännelse, och jag kan inte se något i den som vill avfärda något i den katolska tron annat än några få medeltida missbruk. Om de övriga skrifterna i den så kallade Konkordieboken säger Kyrkoordningen:

"Bekännelseskrifterna från reformationstiden är vägledande vittnesbörd om hur tron utlades [sic!] som svar på tidens frågeställningar."

Således är jag alltså inte bunden att t.ex. betrakta påven som antikrist (se Schmalkaldiska artiklarna), eftersom de övriga skrifterna i Konkordieboken faktiskt inte är Svenska kyrkans bekännelse. Förövrigt finns i epilogen till augsburgska bekännelsen följande ord:

"Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan [lat. "Ecclesia Catholica"] eller den romerska kyrkan [sic!], så långt denna är känd genom de gamla författarna."

Om man vill kan man ju också undersöka vad "de gamla författarna" (=kyrkofäderna) skriver i sina skrifter - men det är en annan historia.

PRÄST I GUDS KYRKA

Hur är det då? Vigs jag till präst i "den lutherska kyrkan" (eller värre: "den protestantiska") och blir jag därmed "protestantisk/luthersk pastor"? Nej. Visst vigs jag till präst i Svenska kyrkan, en kyrka som enligt svensk lag (!) benämns "evangelisk-luthersk" (en beteckning som antogs officiellt först vid kyrkomötesreformen 1982). Det är ju inom denna organisation jag kommer att vara anställd (även om jag ju har rätt att också förkunna och förvalta sakramenten i t.ex. Church of England). Som jag redan nämnt inleds prästlöftena med en definition av kyrkan, som enligt dessa ord är "Guds folk, Kristi kropp, ett tempel av levande stenar". Man säger inte: "Svenska kyrkan är...". Vidare finns en för mig än viktigare formulering, nämligen vigningsbönens ord:

 "Kom till NN med din helige Ande och upptag honom som präst i din kyrka [min kurs.]"

Detta är avgörande. Antingen menar de som skrev kyrkohandboken att Svenska kyrkan gör anspråk på att vara Guds autentiska kyrka på jorden (jämförbart med vad en traditionell romersk-katolsk teolog skulle hävda om sin kyrka). Eller så menar man att den som vigs, upptas som präst i Guds enda Kyrka med stort "K"; alltså den som i vigningslöftenas inledning definieras som "Guds folk, Kristi kropp" etc. Den sistnämnda tolkningen torde väl vara den troligaste. Som om inte vigningslöftenas inledning skulle vara nog har vi dessutom läst den niceno-apostoliska trosbekännelsen efter löftenas avläggande, några minuter innan vigningsmomentet. Vad står då där? Där bekänner vi, med romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna, med anglikanerna med flera:

"[Jag tror...] på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka"

eller på latin:

"[Credo in...] unam, sanctam, catholicam et apostolicam ecclesiam".

Där markeras återigen vad kyrkan är. Det är alltså på den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan vi tror, inte på den "lutherska" eller "protestantiska". Notera också att jag enligt vigningsbönen ombeds bli upptagen "som präst", inte som "predikant" eller "pastor" (nu är det förvisso något alla präster också är). Vad detta prästämbete innebär defineras också i inledningen till löftena:

"En präst skall predika Guds ord och förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten, undervisa och utöva själavård och så vara en herde för Guds hjord. En präst skall i sitt ämbete leva som en Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. Med trohet och klokhet skall prästen ge Guds folk vad det behöver för att renas och mognas i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen"

Det finns väl ingenting här som skulle strida mot en katolsk uppfattning? Med detta i ryggen och förvissad om Svenska kyrkans bevisade handpåläggningssuccession från apostlarna, är jag helt övertygad om att det prästämbete jag kommer att (Deo volente!) mottaga på söndag är ett riktigt, apostoliskt och katolskt prästämbete. Jag blir präst i Kristi, Guds, Kyrka. Lika mycket präst som en romersk eller grekisk prelat, och samtidigt något annat än en protestantisk pastor.

"Här står jag och kan inget annat. Gud hjälpe mig!".

FREDRIK NORBERG


*
Kaftanen på bilden kommer från Silk House.

DET BÖRJAR NÄRMA SIG...

Kära bloggläsare. De av er som fortfarande finns där ute, alltså. "Det var länge sedan sist". Så brukar jag inleda mina inlägg på denna blogg, och det kan jag väl göra också denna gång. Jag kommer dock inte göra en sammanfattning av det gångna året/halvåret, som annars varit standard de senaste inläggen. Däremot vill jag skriva om nuet och det som komma skall...

Jag gör nu efter snart 6 år på universitetet den sista så kallade pastorala slutterminen vid Pastoralinstitutet i Lund (bilden). Vi övar begravning, döper dockor, predikar och firar torrmässa (nattvard utan the real stuff, so to speak). Och "reflekterar". Bäst av allt - nyss hemkommen från en "ekumenisk resa" till Berlin - har jag nu gått hälften av terminen, som avslutas 16 december. Efter det väntar nästan en månads ledighet, eller ur min synpunkt, praktisk och andlig förberedelsetid inför den stora dagen, den 15 januari A.D. 2012, då jag - om Gud vill - vigs till det heliga prästämbetet av biskop Per Eckerdal i Göteborgs domkyrka. Välkomna dit!

Pastoralinstitutet är en spännande plats på många sätt. Det är dels en förberedelse rent praktiskt och teoretiskt (av varierande grad) inför det framtida livet i Svenska kyrkan, som präst i Guds kyrka. Ett exempel på sådan förberedelse är inför den verklighet vi kommer att möta därute. En svenskkyrklig verklighet av krympande medlemsstatistik, krympande ekonomi och teologisk förvirring och identitetskris. Det är sannerligen en spännande framtid som står för dörren. Jag tycker mig dock se en större tolerans bland de unga kandidater som jag kommer att vara en i raden av som vigs vårterminen 2012. Det är inte längre självklart att en viss gruppering dikterar villkoren för den rådande diskussionen, och i längden kyrkans framtid. Min klass rymmer nästan lika många åsikter som klasskamrater, men vi trivs ihop trots våra olikheter. Olikheter som märks i debatten om Svenska kyrkans identitet i Kyrkans Tidning (ni vet: "Torsdagsdepressionen"). Vi är nämligen ett gäng som går i samma klass som har gett oss ut i debatten på olika sidor, vari undertecknad (surprise, surprise) självklart deltar: här. Läs gärna! Vi har till och med uppmärksammats här.

Framtiden så. Jag har länge tänkt radera bloggen, men jag har nu bestämt mig för att ha den kvar. Framtiden är nämligen mycket spännande. Jag och Frida väntar faktiskt barn i april/maj!! Och så flyttar vi till Göteborg till årsskiftet. 15 januari vigs jag som sagt till präst och dagen efter börjar jag som pastorsadjunkt i Fuxerna-Åsbräcka församling! Nice!! Så, jag har bestämt mig, bloggen blir kvar och kommer enligt planen att återupplivas på allvar, med rapporter från kyrko- och familjelivet, och teologiska reflektioner. Håll till godo!

FREDRIK NORBERG



Vuxenpoäng...


Frida och Fredrik

30 juli A.D. 2011, Vadstena.

"Juli", "jul" eller "januari"? Nystart!

Kära, kära, kära (f.d.) läsare. Om det mot förmodan över huvud taget finns någon läsare kvar där ute som kan ta emot en ursäkt för det minst sagt sporadiska bloggandet, så kommer den ursäkten nu. I somras (kära nån) lovade jag att återkomma med ett, citat "mer juli-betonat inlägg". Det gjorde jag aldrig. Dumt. En gammal stambesökare (F. Stig) hoppades att det inlägget skulle komma "snart" så att det inte blev ett "jul-betonat" inlägg. Något jul-inlägg blev det heller aldrig.

Men nu har det varit januari ett tag, och januari kan ju alltid betyda nystart! Det kan väl erkännas att jag vid svaga tillfällen funderat på att helt lägga ned denna blogg, eller iaf meddela att det inte blir fler inlägg, men att bloggen får ligga kvar som ett monument över svunna tider. Men jag tror ändå att jag skall försöka starta upp maskineriet igen. Det skall väl också erkännas att jag inte varit helt blogglös de senaste månaderna, jag har nämligen andra bloggar att sköta om, vilka jag inte vill ange namnet på, eftersom de är anonyma: självbevarelsedrift, kallas det.

När jag väntat så här länge kanske jag borde uppdatera lite för gamla besökare som inte har direkt kontakt med mig, eller övervakar mitt leverne på Facebook, om hur mitt liv sett ut sedan juni. Denna första sommarmånad var som vanligt mycket trevlig. Jag avslutade min sista s.k. "pastorala kurs" på Pastoralinstitutet i Lund, vilket innebär att jag endast har ett halvår kvar på den institutionen när detta blir av till hösten 2011. Jag och Frida tillbringade några fantastiska dagar på tågresa till Italien (bilden) med uppehåll i Prag och Österrike (så klart), i månadskiftet juni-juli. 7 juli fyllde jag 25 år och 19 juli (tror jag det var) gick jag ut på min sista praktik i Fuxerna-Åsbräcka församling, Lilla Edet i Västergötland. F Mikael Isacson, SSB (samt redaktör för Missale, Artos: 2008) var min handledare. En fantastisk praktikförsamling med mycket predikande, fikande och annat kyrkligt. Fick också god övning i mässans firande (dvs. "torrmässa").

Sedan hösten 2009 låg det till som så att jag hade en rest i Nya testamentets exegetik med grekiska (30 hp), som kursen lyder. Rent praktiskt bestod denna i en salsskrivning i översättning av text och verbform-igenkänning etc. Tack vare utmärkta övningsblad från min handledare F. Mikael (som undervisat i grekiska på den där högskolan i Mälardalen [=Uppsala "universitet"]) och några veckors råpluggande lyckades jag inte bara skrapa ihop ett godkänt utan väl ett VG, vilket ledde till att jag dels fick VG på hela kursen och dels också mot min stora förvåning fick upp intresset för detta fantastiska språk! Översätta NT-text är ju för bövelen kul!

Som om inte det räckte fick jag faktiskt användning för detta antika tungomål vid höstens första kurs, nämligen masterskurs i Bibeltolkning. En intressant, men ganska seg kurs: G iaf. Vidare under hösten började jag förbereda min kommande magistersuppsats (rent tekniskt är jag nu dessutom teol. kand. även om exemensbeviset dröjer) på temat "Förståelsen av mässoffret inom svensk högkyrklighet". Detta arbete skall skrivas under våren inom ämnet Praktisk teologi (kyrkovetenskap, säger uppsalingarna). Andra halvan av hösten studerade jag Praktisk teologi, vilket kröntes med en uppsats inom området "praktisk-teologiskt problemområde eller central gestalt inom den praktiska teologin". Jag valde att skriva om den anglikanske liturgisten/liturgivetaren Dom Gregory Dix och närmare bestämt dennes förståelse av begreppet "liturgi" (grek. leitourgía). Gick bra, betyget på hela kursen väntar jag just i detta nu, men VG fick jag också på denna. Mycket kul, och som ni märker är jag rätt stolt.

Utöver dessa kurser läste jag en distanskurs till Uppsala, under rubriken Luther och luthersk teologi. Andledningen var bl.a. att jag upptäckte i somras att jag ligger 7,5 hp efter. Sedan möjliggjorde kursen också att jag kunde söka ett stipendium (mycket trevligt). Då jag skrev hemtenta samma vecka som Luther-kursens hemtenta låg, fick jag göra hemtentan vid omtentatillfället förra veckan. Detta innebär att jag (om tentan är godkänd) äntligen för första gången sedan 2006 har alla återstående kurser framför mig och inga eftersläpande poäng.

Alltså innebär detta att jag nu har endast en termin kvar på universitetet (för denna gång). I vår skall jag som sagt skriva magistersuppsats, plugga lite distanskurser och återigen tillsammans med Frida åka till Österrike. Fr.o.m. 1 mars är det premiär för mig med utlandsstudier. Skall försöka skrapa ihop 7,5 hp på Salzburgs universitet. Planerar bl.a. att studera eukaristisk teologi, kyrkofäder och helgon vid Katolisch-Teologische Fakultät. Bävar inför eventuella språkproblem, men jag hoppas att det löser sig.

Om allt går väl med studier, pkv-dagar, samtalstider, biskops-, domkapitellintyg och biskopsval i Göteborg, kommer jag att "inträda" i Pastoralinstitutet till hösten, för att avverka den s.k. slutterminen i praktiskt utbildning. Planerad vigning till det heliga prästämbetet är således för min del i januari 2012, om allt går väl och Gud vill. Detta är min ständiga bön: låt Guds vilja ske. Med den heliga Birgitta ber jag: "Visa mig Herre din väg, och gör mig villig att vandra den".

Det var studierna och prästerivägen det. I övrigt bor jag och Frida kvar ute på Söderslätt, vindpinas, snöas inne, översvämmas och fryser. Strax innan jul lär det varit närmare -30 lokalt i Skåne: det är sjukt. Nu har vi "vår", +4, sol och översvämningar. Vårt lilla hus ser ut som en venetiansk "idyll"; bara gondolerna fattas. Katten trivs. Frida avslutade sin tid på Blekinge tingsrätt och har sedan i höstas jobbat som domstolssekreterare (+ notariesysslor) i Malmö och trivs bra. Hon övar sång och tar sånglektioner privat hos en lärare vid Malmö musikhögskola (opera). Vi (dvs. Frida) har skaffat Volvo, efter Toyota-fiaskot: skönt att det är över... Till våren sticker vi alltså till Österrike igen och till sommaren någongång skall äntligen bröllopet stå, på en ännu för oss okänd ort. Vi får se; det skall bli av iaf!

Fredrik Norbergs postilla: 5:e söndagen e. Påsk

Jag lovade tidigare att publicera predikningarna från den praktik jag gjorde i Tuve-Säve församling (Tuve-distriktet), 19 april till 10 maj (tror jag det var), här är iaf en av dem, den andra har jag inte tillgång till just nu... Bilden kommer från den högmässogudstjänst jag höll i Tuve kyrka (jag tror att jag lyssnar till textläsningen), där jag predikade detta:

FEMTE SÖNDAGEN EFTER PÅSK (ÅRGÅNG II)
Växa i tro

"Ni skall älska varandra".

Det kan väl nästan låta lite klyschigt. Ibland kan jag tycka att ordet ”kärlek” är ett ord som man hör till leda. Samtidigt är ”kärlek” naturligtvis ett ord som vi ju alla förknippar med något positivt. Men ibland kan jag uppleva att kärleken används som argument, medel eller vapen: ibland får vi höra att vi inte skall vara ”kärlekslösa”, vi skall vara tillåtande och snälla, iaf enligt vad andra menar med ”tillåtande”, ”snällt” och ”kärleksfullt”. Peace love and understanding och lite rosa fluff...

 

När Jesus säger att vi skall älska varandra ser vi kanske framför oss att kärlek bara är när vi vill undvika konflikter, är snälla mot våra medmänniskor; för det skall man ju vara, är allmänt artiga; för det skall man ju också vara, tackar för maten; för att det ju är så man gör, hjälper äldre damer över gatan; för så skall man ju också göra, frågar hur andra mår och annat sådant snällt. Det är väl att älska varandra? Det räcker väl? Då är man väl en bra människa? Ungefär nått sånt?

 

Men så klyschigt är det nog inte. Jag tror att vad Jesus menar inte alls är någon klisché och tomma ord som låter fint. För det finns ju en fortsättning på meningen: ”ni skall älska varandra såsom J A G  HAR  Ä L S K A T  E R”. Då blir det allvarligare. Plötsligt kan kravlösheten tyckas vara som bortblåst, det blir svårt.

 

För sättet som Jesus har älskat oss på är ju tveklöst något mycket stort. Gud blev ju människa för vår skull, led och dog för oss: ”Så älskade Gud världen att han gav sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. Det är en kärleksförklaring som vi knappt kan förstå.


Ja, all kärlek är ju av Gud: för han är ju själv kärlek, ”Gud är kärlek”. Det är alltså inte tvärtom; att ”Kärleken är Gud”: t.ex. när man använder beteckningen ”kärlek” som en ursäkt, något gudomligt i sig självt, något som tar Guds plats. Att all kärlek kommer från Gud innebär att Gud är den som förfogar över den, inte människan: t.ex. när vi missbrukar kärlekens namn för att ursäkta vår otro och ett omoraliskt liv i avsaknad av Gud.

 

Gud älskar oss, oändligt. Gud förlåter oss, gång på gång. Vi är hans barn. I dagens evangelietext säger Jesus att vi också är hans vänner. Dessutom säger han att det är han som har sökt upp oss, utvalt oss och sökt vår vänskap. Det är inte vi som söker honom, för vi tror ju sällan att vi behöver honom, men han har sökt oss för att han är god och barmhärtig. För att Gud älskar oss och vill förlåta oss för våra synder och brister.

 

Det är en stor skillnad mellan att vara någons vän och att vara någons slav. Vi lyder inte Jesus av tvång liksom slavar lyder sina slavägare; en slav lyder nämligen sin slavägare blint, utan att fråga varför, som Jesus säger i dagens evangelietext: ”en tjänare vet inte vad hans herre gör”.  Men vi är inga slavar, vi är Jesu vänner, vi lyder honom i glädje för att vi känner honom, vi känner hans godhet. Det är det som präglar kärleken mellan Gud och människan: en djup personlig relation av tacksamhet och förväntan.

 

En klok kyrkoman sade redan på 300-talet att något betecknande för äkta vänskap, är att riktiga vänner delar hemligheter. Med vår vän Jesus delar också vi hemligheter. Nu är inte dessa hemligheter någon hemlig kunskap som genom några skumma ritualer i mörka rum, delas mellan särskilt invigda. Nej, med hemligheter menas här något annat: Jesus säger allt som hans lärjungar behöver veta för att vi skall växa i tron och slutligen nå det himmelska målet: vi får höra att han älskar oss till den grad att han gett sitt liv för oss. Vi får veta att hos honom finns all nåd, kärlek och tröst.

 

Andra hemligheter som han delar med sig av till oss är det som hjälper oss att nå till målet; nämligen de heliga sakramenten. Det grekiska ordet för sakrament är: mysterion, som betyder just hemlighet. När vi flitigt brukar de heliga sakramenten, hemligheterna, mysterierna får vi ju på ett alldeles särskilt sätt känna av och vara i Guds direkta närhet, Gud liksom rör vid oss. Att få vara i hans direkta närhet ger resultat: vi får den Heliga Andes gåvor och nåden att lämna det onda och felaktiga bakom oss, och kraften att gå vidare och växa i tron.


Kärleken från Gud och till Gud får också konsekvenser för vår kärlek till våra medmänniskor. Den gudomliga kärleken smittar. En klok man har sagt att Guds kärlek är som ett växthus, där vi får näring, omsorg och får växa i tron; där vi upptäcker hur god Gud är. Den kärleken är liksom tron själv, en nåd som Gud ger oss. Allt hör ihop med nåden.

 

För oss är nåden något som är bortom allt vårt förnuft. Vi vill ju alla göra rätt för oss. Vi kan inte förstå hur vi kan få nånting gratis: ”gratia gratis est”, som det heter på latin: ”nåden är gratis”. Men vi tror gärna att vi måste göra en motprestation för att förtjäna nåden och förlåtelsen.

 

Men, skulle någon kunna säga: behövs inte tron? Är inte det en motprestation? Inte riktigt. Tron är ingenting vi tvingar oss själva till, vi får också tron som gåva, tron är också en nåd. Vi människor kan inte kontrollera vår tro. I Romarbrevet skriver aposteln Paulus att vi skall låta oss förvandlas genom sinnets förnyelse: vi skall inte förvandla oss utan vi skall låta oss förvandlas. Så är det alltså med tron: den är oss given.

 

Nåden fungerar som tonen från Himlen som får oss att börja sjunga; sjunga Herrens lov. Uppfyllas av kärlek till Gud, tacksamhet och hängivenhet. Att sjunga genom tonen vi får från himlen. På latin heter förövrigt denna söndag Cantate, vilket betyder just ”sjung”.

 

Denna gudomliga kärlek som kommer som en nåd, eller en ton från Himlen, gör att vi helgas. Vi får den kristna heligheten. Denna helighet är kärleken i sin fulländning, när vi är förenade med Jesus och hela treenigheten. Den heligheten har sin grund i vår övertygelse att Jesus är vår frälsare, vännen som dött på korset för vår skull.

 

Den kärleken avvisar likgiltighet, otacksamhet, ljumhet, andlig lathet och avog inställning till Gud. Sådant får direkta konsekvenser för vår kärlek till medmänniskorna. Inför våra medmänniskor kan vi inte vara likgiltiga, om vi vill leva i kärleken.

 

I episteltexten lär oss Johannes att äkta kärlek i första hand inte visar sig i känslor, fraser och prat utan i enkla och väldigt vardagliga gärningar. Många är beredda att göra Guds stora verk, men få är beredda att göra Guds små verk.

 

Om kärleken är äkta (i sanning) blir den aktiv i handling: då förstår vi att vi är sanningens barn, skriver Johannes. Då hör vi ihop med Jesus som är sanningen.


Slutligen: hur är det då med att leda damer över gatan, vara artiga och tacka för maten? Jag sade ju nyss att den sanna kärleken visar sig i små, vardagliga handlingar. Är inte just dessa handlingar exempel  på sådant? Poängen är intentionen: Varför handlar jag som jag gör? Den sanna kärleken som är av Gud handlar inte om att vara en fin människa för att skaffa himmelska poänger.

 

Denna kärlek är inte självcentrerad utan självutgivande. Det viktiga är inte jag utan du. Detta klarar inte vi av oss själva, sådan kärlek kommer endast från Gud. Och den vill han ge oss: låt oss därför förvandlas genom sinnets förnyelse.


Ära vara Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.


FREDRIK NORBERG


RSS 2.0